Lördagens upplaga av DN boklördag har lästs med andakt. Jag stirrade på ett foto av min förre skrivarkurs-lärare, Sören Bondesson, som är en av de nominerade till Augustpriset. Så kul när folk lyckas!
I en summering om mitt skrivande skrev han något i stil med:
"Jag noterar att du har fallenhet för att skriva om det övernaturliga."
Tack, kanske det!, tänkte jag uppspelt.
Det finns mycket kul att utforska inom det övernaturliga området, men gränsen mellan att simma ut i trams och att hålla stämningen uppe, tycks hårfin. Jag touchar det övernaturliga/mystiska temat i min deckaridé för att det roar mig så länge som jag känner att jag just inte flyter ut i något som helt saknar möjlighet att kunna kännas som troligt. Jag har flera förhoppningar om vad en läsare ska känna efter att ha läst en bok av mig. En av dem är att få läsaren så gripen av berättelsen att han eller hon faktiskt överväger att tro på det som om det vore på riktigt. Men för det krävs en synnerligen kraftig trollstav och efter dom får man leta länge, länge...
Igår satt jag just länge med min synopsis. Under brainstorming-perioden skriver jag många gånger små noteringar för att hjälpa mig själv inför skrivandet. Som gott råd den här gången hade jag bl a skrivit:
"Vad är egentligen problemet i 3:an? Red ut!"
Fantastiskt hjälpsam notering faktiskt...
Men till tonerna av Sting, löste jag i alla fall en del av de frågeställningarna som jag noterat i kanterna på synopsis-dokumentet.
Min barnbok kan nog närmast beskrivas som en deckare för barn och den här plotten leker med tre tider på samma gång; nutid, 1700-tal och 1500-tal. Även om äventyren i de två första delarna kan läsas var för sig, ska den övergripande berättelsen nu få sina svar och sin lösning, jämte den tredje bokens mysterium.
Varför göra det lätt för sig?
No comments:
Post a Comment